52
»Curupuri är skogarnas ande, någonting förfärligt och illvilligt, någonting som man bör sky. Ingen kan beskriva dess skapnad eller beskaffenhet, men namnet inger skräck längs hela Amasonområdet. Alla stammar äro av samma mening angående det håll, åt vilket Curupuri lever. Från det hållet hade amerikanen kommit. Någonting skräckinjagande höll till där. Det var min uppgift att taga reda på vad det var.»
»Hur bar ni er åt då?» Mitt lättsinne var som bortblåst. Denne kraftige man tilltvingade sig uppmärksamhet och aktning.
»Jag övervann infödingarnas starka motvilja — en motvilja som går ända därhän, att de ogärna tala om saken, och genom ett klokt användande av övertalning och gåvor, understött, det medger jag, av hotelser om tvång, förmådde jag två att tjänstgöra som vägvisare. Efter många äventyr, som jag inte behöver beskriva, och efter att ha färdats en väg, vars längd jag inte vill nämna, åt ett håll, som jag förtiger, kommo vi slutligen till en trakt, som aldrig blivit beskriven och aldrig besökts av någon annan än min olyckliga företrädare. Vill ni vara vänlig och se på det här?»
Han räckte mig en fotografi av halvplåtsstorlek.
»Att den är så suddig», sade han, »kommer sig därav, att båten under färden utför floden kantrade och lådan, som innehöll våra icke framkallade films, slogs sönder med en sorglig påföljd. De blevo nästan allesammans förstörda och det var en oersättlig förlust. Det här är en av de få, som delvis räddades. Ni torde godhetsfullt godkänna denna förklaring på
