54
och inte ens någon fågel. Det torde roa er att höra, att jag lyckades skjuta just detta exemplar. Det var det enda absoluta bevis på mina erfarenheter, som jag lyckades föra med mig därifrån.»
»Ni har den således?» Här fann jag då åtminstone en påtaglig bekräftelse.
»Jag har haft den. Den jämte mycket annat gick olyckligtvis förlorad vid båtmissödet, som förstörde mina fotografier. Jag grep tag i den bland de brusande virvlarna och en del av vingen stannade i min hand. Jag var sanslös, då jag kastades upp på land, men den eländiga kvarlevan av mitt magnifika exemplar var oskadd. Jag skall visa er den.»
Ur en låda tog han fram, vad som syntes mig vara den övre delen av en stor läderlapps vinge. Den var minst två fot lång, ett böjt ben med en membranartad vävnad under sig.
»En kolossal läderlapp?» föreslog jag.
»Långt därifrån», sade professorn barskt. »Då man som jag lever i en bildad och vetenskaplig atmosfär, kan man knappt fatta, att zoologiens allra första grunder äro så föga kända. Är det möjligt, att ni inte har er bekant det elementära faktum i den jämförande anatomien, att en fågelvinge motsvarar underarmen, då däremot läderlappens vinge består av tre förlängda fingrar, sammanhållna av membraner? Härvidlag motsvarar benet visserligen icke underarmen och ni ser väl själv, att här är det en enda membran som hänger vid ett enda ben — följaktligen kan benet icke tillhöra en läderlapp. Men om det varken är en fågel eller läderlapp, vad är det då?»
