alla dess brister och oegentligheter. Man har talat om förfalskningar. Jag är inte i stämning att vederlägga en sådan anklagelse.»
Fotografien var verkligen mycket vanställd. En ovänligt stämd kritiker skulle lätt ha kunnat misstyda dess suddiga yta. Det var ett oklart grått landskap och då jag så småningom urskilde dess detaljer, upptäckte jag, att det var en lång och ofantligt hög klipplinje, som livligt påminde om ett på avstånd sett vattenfall med en sluttande, delvis trädbevuxen slätt i förgrunden.
»Jag tror, att det är samma motiv som på den målade tavlan», sade jag.
»Det är samma plats», svarade professorn. »Jag fann spår av amerikanens läger. Se nu på det här.»
Det var en på närmare håll tagen vy av samma landskap, ehuru fotografien var ytterst defekt. Jag kunde tydligt se den fristående, trädbekrönta pyramiden, som var skild från själva berget.
»Jag hyser inte minsta tvivel om saken», sade jag.
»Alltid något vunnet», genmälde han. »Vi fortsätta, inte sant? Vill ni nu vara så god och se på den där klippelarens topp? Upptäcker ni någonting där?»
»Ett ofantligt träd.»
»Och på trädet?»
»En stor fågel», sade jag.
Han räckte mig ett förstoringsglas.
»Ja», sade jag, »en stor fågel sitter i trädet. Den tycks ha en ansenlig näbb. Det är väl en pelikan.»
»Jag kan inte gratulera er till er synförmåga», sade professorn. »Det är visst inte någon pelikan
