är litet hetsig av mig och att jag förgår mig, om jag blir retad. Jag är rädd, att ni märkt det.»
Jag förde handen till ögat och teg.
»Min hustru har ofta gjort mig föreställningar med anledning därav, men jag tycker i alla fall, att var hederlig man borde känna som jag. I afton ämnar jag likväl ge ett talande exempel på viljans förmåga att behärska affekterna. Jag inbjuder er att bevista föreställningen.» Han tog ett kort på skrivbordet och lämnade det till mig. »Ni torde veta, att mr Percival Waldron, en naturforskare, som är tämligen känd och omtyckt, kommer att klockan halv nio i afton hålla en föreläsning i Zoologiska institutets sal över ämnet ’Tidevarvens vittnesbörd’. Man har anmodat mig att vara tillstädes på plattformen och föreslå ett tacksägelsevotum till föreläsaren. Då jag gör detta, ämnar jag att med oändlig takt och finkänslighet uttala några anmärkningar, som torde väcka auditoriets intresse och bland några av åhörarna framkalla en önskan att tränga djupare in i ämnet. Jag ämnar inte yttra mig på något sätt utmanande, förstår ni, blott antyda, att större djup återstå att pejla. Jag skall minsann strängt tygla mig, så får jag se, om jag genom en sådan självbehärskning kan vinna ett mera gynnsamt resultat.»
»Och jag får komma?» frågade jag med mycken iver.
»Visst får ni det», svarade han hjärtligt. Det låg i hans väsen någonting till den grad kraftigt och värmande, att det verkade nästan än mera överväldigande än hans häftighet. Hans välvilliga leende var någonting alldeles underbart, fastän hans kinder
