FEMTE KAPITLET.
»OAVGJORT.»
TACK VARE de kroppsliga chocker jag varit utsatt för under mitt första sammanträffande med professor Challenger och de andliga, som förbundo sig med det andra, var mitt övermod tämligen knäckt, då jag åter befann mig i Enmore Park. I mitt värkande huvud dunkade oavlåtligt den tanken att det låg sanning i denne mans historia, att den var av ofantlig betydenhet och att den kunde ge stoff till oändligt mycket skriveri i Daily Gazette, om jag en gång finge tillåtelse att använda den. En droskbil väntade vid slutet av vägen, jag hoppade i och åkte ner till kontoret. Mc Ardle var som vanligt på sin post.
»Nåå», ropade han förväntansfullt, »hur har det avlupit? Nu har ni väl varit i elden, unge man? Han gick väl inte handgripligt till väga?»
»Vi kommo ihop oss litet i början.»
»En sådan krabat! Hur bar ni er då åt?»
»Han blev snart mera resonabel och vi pratade en stund. Jag fick emellertid ingenting ur honom — ingenting att offentliggöra.»
