Hoppa till innehållet

Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

66

hela som ett stojande välkommen, ett bullersamt mottagande av en man som roat och intresserat dem mera än han retat dem och framkallat deras ovilja. Challenger log matt och visade ett tolerant förakt, alldeles som då en välvillig man mötes av några små gläfsande valpar. Långsamt satte han sig ned, drog ett djupt andedrag som vidgade bröstet, strök smeksamt sitt stora skägg och blickade under halvt sänkta ögonlock helt överlägset ut över den folkuppfyllda salen. Larmet som hans ankomst framkallat hade ännu icke fullt stillat sig, då ordföranden, professor Ronald Murray, och föreläsaren, mr Waldron, stego fram och förhandlingarna började.

Professor Murray torde ursäkta mig om jag säger, att han, i likhet med de flesta engelsmän, hade det felet att icke göra sig hörd. Hur i all världen det kommer sig, att personer som ha något att säga icke göra sig den lilla mödan att lära sig konsten att hörbart framföra det är en av nutidslivets sällsamma hemligheter. Deras tillvägagångssätt är ungefär detsamma som om man försökte att föra någon dyrbar vätska från källan till behållaren genom ett oledande rör, som med ringa möda kunde öppnas. Professor Murray riktade åtskilliga djupsinniga anmärkningar till sin vita halsduk och till vattenkaraffinen på bordet, under en och annan humoristisk blinkning åt silverstaken till höger om honom, Därefter satte han sig och mr Waldron, den mycket beryktade och populäre föreläsaren, reste sig under ett allmänt sorl av bifall. Han var en barsk, magerlagd man med sträv röst och morskt sätt, men han hade den förtjänsten att kunna tillägna sig andras idéer och med-