dela dem på ett sätt, som var begripligt och till och med fängslande för den olärda allmänheten, vartill kom, att han hade en lycklig gåva att säga roliga saker i det mest oväntade sammanhang, så att dagjämningspunkternas framryckande och ett ryggradsdjurs formation blevo mycket lustiga processer då de behandlades av honom.
Det var skapelsen i fågelperspektiv, tolkad av vetenskapen, som han i alltid klart, stundom målande språk utvecklade för oss. Han beskrev jordklotet — en väldig massa av flammande gas, som kretsade genom rymden. Sedan skildrade han bringandet till fast form, avkylningen, hopkrympningen, som bildade bergen, ångan, som övergick till vatten, och det långsamt fortgående beredandet av den scen, på vilken livets oförklarliga drama skulle utspelas. Med avseende på själva livets ursprung yttrade han sig svävande och försiktigt. Att dess grodd icke kunnat överleva det ursprungliga eldprovet ansåg han tämligen säkert. Därför hade det tillkommit senare. Hade det månne framgått ur globens kylande, oorganiska element? Högst sannolikt. Hade dess groddar tillkommit utifrån genom en meteor? Det var knappt tänkbart. Säkert är, sade han, att på den punkten gör man klokast i att icke fastslå några läror. Vi kunde icke — åtminstone hade vi hittills icke lyckats att på våra laboratorier framkalla organiskt liv ur oorganiska ämnen. Svalget mellan det döda och det levande var någonting varöver vår kemi ännu icke slagit någon brygga. Men naturen hade en högre och mera invecklad kemi, vilken, arbetande med väldiga krafter genom långa tidrymder väl
