»Låt honom tala!» »Kör ut honom!» »Knuffa ned honom från estraden!» »Rent spel!» skreks det omvartannat under ett sorl av löje, blandat med starkt ogillande. Ordföranden hade sprungit upp, slog ut med båda händerna och försökte göra sig gällande.
»Professor Challenger — personliga — åsikter — efteråt», voro de fasta toppar som stucko upp över moln av ohörbart mummel. Den ursprungliga avbrytaren log, strök skägget och satte sig åter ned. Waldron, rödflammig och stridslysten, fortfor med sin föreläsning. Om han då och då kom fram med ett påstående, sände han en hätsk blick till sin motståndare. Denne tycktes nu sova gott med samma breda, lyckliga leende över sitt ansikte.
Äntligen slutade föreläsningen — troligen tidigare än ämnat var, ty sammanfattningen var brådskande och hängde inte ihop. Bevisföringens tråd hade blivit skoningslöst avsliten och auditoriet var oroligt och förväntningsfullt. Waldron satte sig och efter ett kort kvitter av ordföranden steg professor Challenger upp och gick fram till estradens rand. I min tidnings intresse, antecknade jag hans tal ordagrant.
»Mina damer och herrar», började han under ihållande avbrott från salens nedersta bänkar. »Jag ber om ursäkt, jag menade damer, herrar och barn. Oförlåtligt nog utelämnade jag ju en betydlig del av detta auditorium» — tumult, varunder professorn stod med ena handen höjd och nickade välvilligt på sitt ofantliga huvud, som om han givit massan sin välsignelse. — »Man har anmodat mig att föreslå ett tacksägelsevotum till mr Waldron för det mycket pittoreska och om stark inbillningskraft vittnande
