70
om detta förklarat allt och något mera icke behövt sägas.
Men det var därför icke slut med saken. På vilken stig än föreläsaren slog in i det förflutnas vildmarker, förde den honom alltid till något uttalande angående det utdöda eller förhistoriska livet, som ögonblickligen framkallade samma bölande från professorn. Auditoriet började motse det och vråla av förtjusning när det kom. De med studenter fullpackade bänkarna instämde och var gång Challengers skägg öppnade sig, innan ännu något ljud hunnit fram från det hållet, skreko hundra röster »Oavgjort!» vilket besvarades av minst lika många med » Till ordningen!» »Fy då!» Waldron var visserligen en härdad föreläsare och stark karl, men han förlorade fattningen. Han började tveka, stamma, upprepa det redan sagda, han trasslade in sig i en lång mening och vände sig till sist alldeles ursinnig mot upphovet till dessa ledsamheter.
»Detta är verkligen outhärdligt!» skrek han och sände en vred blick över estraden. »Jag måste be er, professor Challenger, att upphöra med dessa okunniga och oartiga avbrott.»
Det blev tyst i salen och studenterna sutto stela i sin förtjusning över att bevittna ett gräl mellan Olympens höge gudar. Challenger lyfte långsamt sin väldiga lekamen från stolen.
»Jag måste i min ordning be er, mr Waldron», sade han, »att upphöra med att påstå saker som icke stå i strikt överensstämmelse med vetenskapliga fakta.»
Dessa ord släppte lös stormen. »Fy då! Fy då!»
