90
ren, från vilken avgångsflaggan fladdrar. Framför dem skjuter en bärare en rullbår på vilken koffertar, resfiltar och gevärslådor äro uppstaplade. Professor Summerlee, en lång, melankolisk figur, går med släpande steg och hängande huvud, som en den där redan finner sin ställning beklaglig. Lord Roxton tar raska steg och hans tunna, livliga ansikte strålar fram mellan jaktmössan och den varma halsduken. Vad mig beträffar är jag glad att ha de brådskande förberedelsernas och det smärtsamma avskedstagandets dagar bakom mig och säkert vittnar min hållning därom. Plötsligt, just som vi hunnit fram till fartyget, höres ett högt rop bakom oss. Det är professor Challenger, som lovat att komma och säga oss farväl. Han springer efter oss, pustande, röd i synen och förargad.
»Nej tack», säger han, »Jag ser helst, att jag slipper gå ombord. Jag har bara några ord att säga er och de kunna sägas där ni äro. Jag ber er inte inbilla er, att jag anser mig på något sätt eder förbunden för att ni företaga denna resa. Jag vill, att ni skola förstå, att mig är det fullkomligt likgiltigt och jag frånsäger mig varje tillstymmelse till personlig obligation. Sanning är sanning och vad ni än kunna komma att inrapportera inverkar på intet sätt därpå, ehuru det torde framkalla förvåning och nyfikenhet hos en del betydelselöst folk. Mina upplysningar, avsedda för er undervisning och ledning, ligga i detta förseglade konvolut. Ni böra öppna det när ni komma till en vid Amasonfloden belägen stad som heter Manaos — dock icke före den på yttersidan utsatta dagen och timmen. Har jag uttryckt mig
