slottet sitt. Slagen gjordes tätt efter hvarandra. Var elden betydlig, upprepades slagen strax. Ju mindre faran var, dess längre voro uppehållen mellan signalerna; slutligen dogo klockljuden ut, liksom elden utdog. Men ej nog med klämtningen – och ännu längre tillbaka hade kanonskott från Artillerigården hört till signalerna – trumslagare utsändes från kasernerna, och de slogo larm på alla hufvudgator.
Kunde buller och larm uträtta något godt i denna värld, så hade eldsläckningsväsendet i Stockholm varit förträffligt, ty eldsläckningsarbetet utfördes under stort skrål. Det var hufvudsakligen garnisonen och stadsvakten, de s. k. »korfvarna», som serverade sprutorna. Dessa, jag menar sprutorna, voro klumpiga och tunga och hade mycket små hjul. Sprutan n:o 12, den berömda Tolfvan, som var placerad på Söder, var en af de kraftigaste och väckte alla pojkars beundran, då den under ett ohyggligt dån kördes öfver den ojämna stenläggningen. Hvar spruta ledsagades af ett stort, rundt kar, svarttjäradt, stående på ett lågt underrede med ytterst små hjul, ej större än stora trissor. Emedan ingen vattenledning fanns, måste vatten skaffas fram genom körning från brunnarna och från de pumpar, som funnos på några ställen af Stockholms stränder. Detta ålåg alla åkare och hyrkuskar; andra ägare af verkhästar hade att lämna dragare till sprutorna. Sprutor drogos ock af sitt manskap. Vattentunnorna voro små för att kunna komma fram på oländiga och trånga platser. Ropet: »Mera vatten!» hördes vid en eldsvåda öfver allt
