annat larm och skrik. Ty larmet och skriken gåfvo intryck snarare af ett upplopp än af ordnadt arbete. De stora sprutorna pumpades af 12 man, och dessa 12 man nedlade en ej ringa del af sin energi i sång, d. v. s. i skrän. Manskapet bar grå – möjligen en gång hvita – långrockar och svarta, lackerade eller oljemålade hattar med rund kull och ofantliga brätten. Från de närmaste husen sändes ofta brännvin till folket, hvarigenom hvarken larmets intensitet minskades eller arbetets ökades. När elden var slut, utsändes den s. k. glädjetrumman, d. v. s. trumslagare genomvandrade hufvudgatorna och väckte dem af befolkningen, hvilka möjligen sofvo, för att meddela den glädjande underrättelsen, att all fara från en i en aflägsen stadsdel inträffad och för dem ofarlig eldsvåda nu var öfverstånden. De till ålder komna stockholmare, som nu se brandkåren störta genom gatorna och se befolkningen nästan aktningsfullt gifva plats; som veta, att oftast de brandhotades närmaste grannar först genom sprutornas ankomst underrättas om, att fara är å färde: de särskildt känna – och uttala nog ock – sin tacksamhet mot dem, som utföra sitt tysta och snabba, kunniga och kraftiga, ofta farliga arbete, och mot dem, som skaffat Stockholm dess förträffliga brandkår.
