obekväma och osnygga. Långkärrorna – hvilken form på åkdon berättades hafva af långresande ansetts möjligen kommen från själfva Rom – voro de vanligaste arbetshjuldonen. Körsvennen kallades långåkare och
var klädd i ett fotsidt läderförkläde, som räckte upp till halsen och omslöt hela kroppen. Han satt på tvären, på ett smalt bräde, tätt bakom hästsvansen. Ved forslades på höga, korta enbetskärror med sidoskalmar. Tre sådana kärror rymde en famn ved, Stockholmsfamn. Vedlassen voro konstigt upptornade. Hästarna voro eländiga och utmagra; refben, rygg- och ländkotor tycktes vilja tränga ut genom huden. Sår syntes under lokorna, och knäna voro ofta blodiga, ty dessa hästar stupade lätt för de tunga lassen och den häftiga körningen. Åkardrängen gick bredvid hästen – lasset var för högt och rackligt, för att han skulle kunnat sitta därpå – ryckte med den ena armen af all makt i tömmarna, så att djurets mun af betslet var uppsliten och söndrig; med den andra slog han oaflåtligt med de långa tömändarna hästens rygg, sidor och buk, under en oafbruten ström af svordomar. Lasset tömdes på det sätt, att hästen spändes från och lasset stjälptes baköfver med skacklorna i vädret, så att veden med stort buller störtade i gatan. På