Södermalm, hela sänkan mellan Mälaren och Saltsjön, där järnvägen nu framgår. Järnet kom på jakter från hamnarna i Västmanland: Västerås, Strömsholm, Köping, Arboga, och upplades hos brukens kommissionärer i järnvågen.
Därifrån utskeppades det sedan åt Saltsjösidan. För de stora järnmassornas forsling och flyttning voro järnbärarne till. Hvar karl hade på ena axeln en läderkudde, järnklädd ofvanpå och på inre kanten försedd med en uppstående järnskifva, som skyddade hals och hufvud. De långa järnstängerna slogo under gången mot hvarandra och gåfvo starkt ljud. Fartygen, som lastade järn, lågo ute på strömmen, och järnet fördes ut till dem i pråmar. Järnbärarne gingo upp på pråmen på en landgång och slungade så med en knyck sin tunga börda ned på pråmens botten. Det gaf ett starkt skrammel.
