Sida:En gammal stockholmares hågkomster från stad och skola.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Pråmarna bogserades sedan ut till de lastande fartygen af dessas besättningar. Järnslamret hördes under hela »seglationstiden» från morgon till kväll och var ingalunda obehagligt, liksom väl oftast de ljud, som orsakas af verkligt och nyttigt arbete, äro lättare att fördraga än gagnlöst buller.

Järnbärare.


Bland Stockholms musikaliska ljud voro för ett barn vaktparadens krigiska toner de förnämsta. Vaktparaden är nu endast en skuggbild och ett återljud af den tidens trupp- och tonstyrka, ty antalet af vaktposter var då mycket större än nu, och musikkårerna voro äfven större. Tamburmajoren var alltid föremål för beundran. Då blåsinstrumenterna skulle falla in, kastade han sin långa, tunga staf, som var försedd med en stor, ciselerad silfverknapp, i luften, där den svängde om ett hvarf. Den säkerhet, hvarmed stafven greps, var i stark motsats till åskådarnes fruktan, att den dyrbara pjesen skulle falla i gatan.

Men vaktparaden kom blott en gång om dagen,

39