syntes på långt håll, och tjärröken dref öfver vattnen långt in öfver stadsdelarna.
Ett annat vårtecken var briggen Svalan, kapten Gollcher, som kom från Messina med apelsiner och annat godt. Första maj saknade ett af sina hufvudsakligaste tillbehör, om Svalan ej till dess hunnit fram. Kunde fartyget ej för is komma upp på strömmen, stannade det vid Dalarö, och det oumbärligaste af lasten fördes landvägen till staden.
Ett år på 1840-talet var det ett annat fartyg, som i ännu högre grad drog uppmärksamheten till sig. Barkskeppet Prins Karl kom från Kina, lastadt med kinesiska varor. En kinesisk exposition anstaltades i ett af de hus vid Myntgatan, som nu tillhöra polisen. Bland de många fullriggskepp, barker och briggar, som lågo på strömmen, väckte Prins Karl uppmärksamhet genom att angifva tiden – hela och halfva glas — icke genom slag i skeppsklockan på backen, utan genom slag på en kinesisk gonggong. Det var ett ljud, som man aldrig hört, och det lät mycket kinesiskt. En för en pojke intressant illustration till alla rysliga berättelser om sjöröfvare voro kanonerna på däck och den samling af pikar, änterbilor, sablar och skjutvapen, som satt kring kajutans väggar. De kinesiska farvattnen voro nämligen, hvad de till en del ännu äro, oroade af pirater.
Fiske drefs ganska flitigt på Stockholms fjärdar
och strömmar. Att fångsten var riklig, törs jag ej
säga; men antalet fiskande var stort. Jag har sett
