not dragas vid Riddarholmens norra strand mellan det gamla tornet och Norstedtska tryckeriet. Detta fiske drefs vårtiden efter »siklöjor» – jag har ej hört det ordet sedan dess. Ett annat fiske var att »pimpla» strömming. – Gör någon det ännu? – Det var ett besynnerligt fiske, med krok utan bete. Fiskedonet bestod af en mycket lång, flätad tagelref med ett kvarterslångt, tjockt, gjutet blysänke, hvars nedra ände var spetsig. Tvärs genom sänket voro trädda fyra eller flera smidiga tågeltafsar, hvar och en i båda ändar försedd med långa, halfcirkelformiga krokar. Krokarna voro mycket spetsiga, men hade inga hullingar. Refven var fäst vid en kort staf, något öfver en fot lång. Man skulle vara mycket tidigt ute. Disigt väder var bäst. Det är väl ej många som veta, hur Stockholms ström ser ut i gryningen en sommardag. Tiden och stämningen finna vi i Fredmans Epistel N:o 78.
»Långs gatan fram sågs aldrig en katt,
helt tyst i skorsten murre han satt
och höll mot morgonrodnans gyllne rand
sin svarta hand.
Och nedanför bland fartyg vid bron
holländarn än ej – med permission –
hint sina permissioner knäppa hop
vid tuppens rop.
Ej minsta knark i blockar och tåg;
så tidigt, att besökaren såg,
hur, under det luften blef kulen och hög,
fiskmåsen kring masterna flög;
– – – – – – – – – – – – –
och summa summarum: tre kvart uppå tu
slog klockan nu.»
Tjugu, trettio båtar ligga på strömmen utanför Skeppsholmen; en eller två fiskande i hvar båt, aldrig
