förträfflig. Men innehållet var i ett och annat betänkligt. Svenska nederlag voro utomordentligt få, och svenskars försyndelser mot andra folk funnos icke till. Det var kärlek till fäderneslandet, men icke just kärlek till rättvisa. Ynglingaättens samtliga sagokungar och deras bedrifter inlärdes med stor sorgfällighet, och vi lärde oss räkna upp dem lika noggrant som Vasaättens. Danskarne hade alltid varit trolösa grannar: de voro Kristian Tyranns landsmän. Tonen mot dem var densamma, som nu är gängse i Tysklands historiska skrifter. Odhner har i den svenska ungdomens historiska studier infört sanning och rättvisa. Det är en evärdlig heder.
I den då begagnade läroboken i geografi af professorn i Uppsala Palmblad uppgafs Stockholms folkmängd till 80,000. På 50 år har således denna siffra tredubblats.
Fryxells svenska språklära användes och var, så vidt jag minnes och vågar döma, en god bok. Fryxell lär hafva varit en skolkarl med för den tiden nästan rabulistiska åsikter i skolfrågor. Men hans svenska språklära följde den latinska åt. Således deklinerade vi: Nominativus konung, Genitivus konungs, Dativus åt konung, Accusativus konung, Vocativus o konung! Ablativus af konung. Bak i boken voro några svenska språkprof tillagda: några verser ur biskop Thomas’ frihetssång (Frihet är det bästa ting); Dalins Förblindade värld, hvart rasar din flärd; Ädla skuggor, vördade fäder, Sveriges hjältar och riddersmän, pärlan i Gustaf 3:s och Kellgrens »Gustaf Vasa»;
