liksom en särskild vetenskap, och man skulle, tror jag, förr afstått från läsningen af de latinska författarne än uppoffrat latinskrifningen. Jag misstänker, att lärare funnos, som ansågo, att man med latinska språkläran och Sjögrens lexikon kunde blifva en god latinare, utan att mer än hjälpligt kunna krångla sig fram genom ett kapitel hos en romersk auktor.
Med undervisning i modersmålet menades då läsning af svenska språkläran. En gång medtog läraren dock en bok, i hvilken vi, sade han, skulle läsa och finna nöje. Det blef öfverraskning och undran. Boken var Fritjofs saga. Hvilka stycken som lästes, har jag glömt; jag minnes endast Frestelsen. Jag fick läsa upp de första stroferna, och
»Våren kommer: fågeln kvittrar, skogen löfvas, solen ler»
ljöd för första gången i våra öron. Men detta försök upprepades af vår lärare endast en gång till; jag vet ej hvarför. Möjligen bidrog därtill, att det ovanliga tilltaget bragte gossarne alldeles ur gängorna. Hela klassen skockades kring katedern, alla skulle hafva näsan i boken. Gubben – han var dock ingen gubbe – darrade på rösten och hade tårarna i ögonen. Det var nog hans rörelse, som gaf oss det egentliga intrycket af, att det var något betydande, som vi stodo inför.
Läraren var rörd; men det hände honom ett par gånger att vara det i annan mening. Fattigdom, skulder, ensamhet, enformigt lif gjorde väl på honom sin vanliga verkan. Vi sågo det och sågo det dock icke; vi höllo af honom lika mycket för det. Han
