hade boställe i skolhuset, bestående af en sal och två smärre rum. Salen var utan möbler och eldades ej. Det ena rummet innanför bebodde han själf. Jag känner fattiga studenters rum, sådana de voro för 40 år sedan. Hans rum var ej rikare utrustadt. I det andra rummet hyste han långa tider en man, var sämre lottad än han själf, och jag minnes vår bäfvan, då vi en dag sågo två slottskanslibetjänter postande i nedre förstugan och hörde berättas, huru de vid denne inhysings inträde i huset gripit honom och affört honom till gäldstugan. (Ordet uttalades gillstunn.)
Vår vän tuggade tobak, och tobaken begagnade han grundligt. De begagnade bussarna torkades och röktes i pipa. Han hade två peruker, båda för små. Den till helgdags var gul, den till hvardags grön; ingendera passade till det egna hårets färg. När peruken ej satt rätt, drog man slutsatser.
Klassen företog flera gånger, både höst, vinter och vår, utflykter i sällskap med läraren. Om vintern åktes kälke i Nyboda backe utanför Hornstull. Backen är försvunnen nu. Samma öde har träffat värdshuset Grönbrink, som låg i grannskapet. Dit begåfvo vi oss efter åkningen. Vår Mentor bjöd på kaffe, och vi bjödo honom på roselikör och öl. En i humaniora mera försigkommen bland gossarne fick spela bräde med honom.
En utfärd på Mälaren minnes jag lifligt. Fadern till en af gossarne hade en rymlig roddbåt, en lång och bred snipa. Den lånades. Vi voro väl en
