utdustningen från de många barnkropparna och från det smutsiga golfvet samt med oset från lamplågorna, af hvilka oftast någon rykte, måste luften hafva varit förfärlig. Men sådant tänkte nog ingen på, åtminstone icke pojkarne, förmodligen ingen annan heller.
Gården var till lekplats alldeles otillräcklig; men ingen annan fanns. Man lekte dock äfven, fastän förbud stundom utfärdades, på kyrkogården, och de stora, murade familjegrafvarna med sina härliga, breda och släta kalkstenshällar voro de bästa fästningar, som stormades och försvarades under vilda skrik. På skolgården var dålig plats för jägarkedja, men skaplig för bo för bise. Såsom bo användes afträdesskjulet. Jag har sett sådana anstalter vid beväringsläger och verkstäder; men något, som uppnått denna i osnygghet och vanvård, har jag aldrig sett. Den skulle i våra dagar väcka ungdomens rättmätiga förtrytelse och ögonblickligt föranleda målsmäns och myndigheters ingripande. Men hela renhållningsväsendet i Stockholm var sådant, att ingen, som ej sett det, därom kan göra sig en föreställning. Det öppna och ämbetsmässiga språket i en polismans eller läkares rapport skulle ensamt gifva ett rätt begrepp därom. Koleraåret 1834 hade likväl skrämt myndigheter och allmänhet till förbättringar; men, hur måste det då hafva varit ställdt förut! – Boet (i bo för bise) var icke trefligt; men allt går för pojkar. Om vintern byggdes en snöfästning på gården, stödd mot muren till komministergården. Om denna borg kämpades väldigt. En och annan uppträdde i
