pappharnesk, som kostat mycket arbete, och sköldarna hade ridderliga vapenmärken, t. ex. ett stigande lejon och därunder Cave leonem (akta dig för lejonet) eller andra lika morska sinnebilder och valspråk.
I gången, som ledde till Quarta, hade städerskan sitt rum. Under frukostkvarten ¾ 10–10 köpte man hos henne sitt frukostbröd. Mina frukostpengar voro 6 styfver (3 öre). Slantens stämpel var 1 skilling banko. Jag tror icke, att det var många, som hade mer. Tre skilling (6 öre) var den högsta summa, som jag minnes någon hade. En sådan bättre lottad köpte då stundom gult, smutsgult råsocker, s. k. sockerjord. Man gröpte ur brödets innanmäte och öste in sockerjorden, som icke alltid var fri från kakerlackor och råttsmuts. En öfvermåttan stor läckerhet var att, om tid fanns, springa till närmaste kryddbod och slå en jumfru sirap i det urgröpta brödet. Städerskan, en gammal gumma, hette Geting. Jag tror ingalunda, att hon mer än andra människor gjorde skäl för ett sådant namn; men det var intet lugnt lif att ha att göra med denna skara bångstyriga och bråksamma pojkar.
I hörnet af Götgatan och S:t Paulsgatan låg Cantzlers tobaksfabrik. Slagsmål med lärgossarne där föreföllo någon gång vid hemvandringen från skolan under mörka kvällar och vid den eländiga gatubelysningen. Mycket ofog kunde då obemärkt bedrifvas på de nästan mörka gatorna; och det uteblef heller icke. Det finnes nu småstäder i Sverige, som tagit elektrisk belysning hellre än att begagna gas,
