var då kort, man var trött, och sinnena voro dämpade. Ett par af aftonpsalmerna hafva sköna melodier, och jag minnes med tack och ömhet sista versen i n:o 442, Spegels psalm:
»Gif, att jag icke saknar
i morgon, då jag vaknar,
din milda allmaktshand,
som mig i alla dagar
beskyddar och ledsagar
omsider in i lifsens land.»
Morgonbönen verkade ej så på mig. Den långa arbetsdagen låg framför, och oron för en illa öfverläst läxa, det sjuka samvetet, gjorde den allvarliga morgonstunden ännu bistrare. Kl. 5 på eftermiddagen var däremot dagsverket mer eller mindre väl genomgånget. Återstodo visserligen efter bönen privatläsningen och öfverläsningen hemma, så att lyckan ej var fullkomlig; men all lycka är ju relativ.
I Quarta inträdde teologien, d. v. s. vi började läsa en lärobok i dogmatik, Norbecks. Den kom för tidigt och låg öfver vår fattning, såsom, fruktar jag, fallet var med icke så litet af hvad vi läste. Vi läste också Nya Testamentet på grekiska, d. v. s. några kapitel af ett evangelium, utan öfverläsning hemma, så vidt jag minnes. Tydligt är, att det var för svårt, då vi börjat läsa grekiska i Secunda. Vi hade dock en föreställning om, att Nya Testamentets grekiska icke var god grekiska; hvarifrån vi fingo den kunskapen, vet jag ej. Jag har kvar mitt gamla Novum Testamentum græce. Jag tar fram det, det ligger framför mig. Jag kan läsa innantill däri ännu, med
