hack och hopläggning; men betydelsen återfinner jag endast på de ställen, där ett eller annat begripet ord återför den svenska texten i minnet. Men hvad jag återfinner, det är klassrummet, läraren, kamraterne, icke deras ansikten, dem har jag mest förgätit, men bänkarna och borden, där de sitta, deras platser således, hela stämningen från fordom, och likväl är det mer än 45 år sedan dess.
Xenofons Anabasis började i Quarta. Den
föreföll mig lättare än de latinska författarne, emedan
innehållet var enklare och mänskligare än hos dessa
författare för militärer och statsmän. Såsom pojke
kände jag något af det nyhetens behag, som de
grekiska krigarne kände, att marschera genom idel nya
trakter och få ständigt nya intryck, »att studera
geografien under marsch», såsom Geijer säger om de
svenska soldaterne under 30-åriga kriget. Cyri
undergång fann jag sorglig och onödig. De långa talen
voro tråkiga, och jag begrep dem föga.
Med de latinska författarne drefs afguderi. Allt,
som var på latin, dugde för gossar, huru fjärran det
också låg för deras uppfattning och själsbehof. Af
Sallustius har jag intet annat behållit än ett intryck
af något motbjudande. Vilda blickar, skarpa svärd
och blod voro hvad hans bok om Catilina bragte fram
för själen. Det är möjligt, att boken är god – jag
har ej återläst den – men icke är den god nog för
barn mer än 1,800 år efter Kristus, med det lif och
de plikter, som vänta dem. Boken lästes af oss
