En viktig del af en gosses uppfostran är den, som han med sina ögon och öron inhämtar utanför både hem och skola. Under vistelsen ute lefver han i det allmänna skickets atmosfär. – Hvad såg och hörde en gosse då ute? – Det kan ej förnekas, att råheten var förvånande stor. Den är det nog ännu, särskildt hvad svordomar angår. Svenskarne äro en svärjande nation; men det var än värre förut. De långa, hiskliga, utarbetade formulären fyllde en dryg del af talet. Men långt farligare var, att, efter hvad det tycktes, intet band af den allmänna anständigheten lades på friheten att påtvinga ovilliga öron och villiga det fräckaste våld. Stockholms hamnar besöktes ännu då mest af segelfartyg. Deras lossning och lastning kräfde mycket folk. All uppvindning och halning skedde under sång, d. v. s. under skränandet af rent af förfärande visor. Det var ej sjöfolket, som däri utmärkte sig, utan hamnbefolkningen: sjåarne och hamnbusarne.
De senare voro ett nu försvunnet släkte. Höljda i trasor, som lämnade halfva bröstet eller halfva ryggen naken, barfota, gula och pussiga i ansiktet och i ständigt halfrus, krälade de, tre, fyra man vid ett arbete, som en ensam arbetare, ordentligt betalad och född, utför bättre och på kortare tid. Fylleriet var den allmänna olyckan, icke ensamt arbetsklassens. Hvarje gästgifvaregård i landet var krog, och ragglande karlar voro alldaglig syn på gator och landsvägar. En handräckning, som nu vedergälles med en 10- eller 25-öring, betalades med en sup eller flera.
