Ett annat lidande, som förekom långt oftare, än det bort få göra, var skabb. Man liksom skämdes för den åkomman. Men skammen skulle dock rättare hafva tillfallit dem, som hade att bota sjukdomen, än gossarne eller deras hem. Äfven vårdade hem voro ej trygga därför. Två gånger under min skoltid hade jag den vedervärdiga sjukdomen. Den framkallas, såsom alla människor nu veta, af ett djur, som gräfver sig in i huden och där lägger sina ägg. Huden i vecken mellan fingrarna remnade, och öppna sår uppkommo. Man måste gå med handskar, och dessa fastnade i de variga sårytorna. Den läkare, som skötte mig, när jag första gången hade åkomman, behandlade den såsom en invärtes sjukdom, och detta var då det vanliga behandlingssättet. Sjukdomen sades bero på orening af blodet, och detta skulle därföre renas genom förtäring af svafvel. Svaflet inrördes i sirap och åts med sked. En spilkum med detta mos stod framme, så att den sjuke när som helst kunde taga sig en sked. Det skulle varit synnerligt motbjudande saker, som af en pojkgom icke då fördrogos, när de hade en sådan följeslagare. Det var ej små kvantiteter svafvel, som på detta sätt lurades in i patienternes magar. Hur det onda häfdes, begriper jag ej; att det ej skedde genom svafvelätningen är säkert. Förmodligen smordes något på såren. Andra gången sköttes jag af en annan läkare, och han botade saken inom ett par dagar genom att borttaga djuret och låta smörja såret med salfva.
