Benkläderna voro ofta ljusa, i synnerhet
sommartiden, då de ej sällan förekommo af nanking,
ursprungligen ett kinesiskt bomullstyg af gul färg, liksom
kitaj af samma ursprung eller af hvitt s. k. engelskt
skinn. Under vintern brukades mycket byxor af
korderoj eller kasimir.
Modet föreskref ibland vida, ibland trånga benkläder, oftast det senare, och de sträcktes åtsittande genom hällor. En man på modet kunde ej undvara hällorna. Ju spändare byxorna höllos, dess finare var det. Visserligen hände det, att plaggen därigenom spräcktes öfver knäna, men modet var strängt fordrande, och hällorna bibehöllos i ett par årtionden.
Ända långt fram på 1830-talet syntes under hvilken årstid som helst en och annan gammal herre i kortbyxor samt till knäna räckande stöflar. I sådan utrustning såg man, bland andra, kyrkoherden i Tyska församlingen Lüdeke d. y., urmakaren Kihlberg vid Stora Nygatan (far till den år 1902 aflidne rektor O. J. Kihlberg) och vaktmästaren Bäckman i Krigskollegium (sedan känd som rimsmidare och författare till »Jullen på världshafvet»). Sporrar nyttjades ofta, fastän det icke alltid var fråga om att rida, men mest s. k. danssporrar utan kringlor.
Skodonen voro vanligtvis glänsande af Boholms blanksmörja som till 8 sk. bko buteljen såldes i Tjäders tobaksbod vid Riddarhustorget.
Manshattarna voro än låga, än höga med mycket uppvikta brätten, men för öfrigt af ungefär samma form som de manliga hufvudbonaderna vid århundradets slut.
Som sällskapdräkt begagnade bemedlade
