adertonhundratalet, dock under flera år utan skor, verkstad
och förlag, men förskaffande sig inkomster som
husägare m. m. Af den verklige Ferons tre söner blef
Constantin F. chef för guldsmedsfirman G.
Möllenborg och far till Carl Feron, den n. v. innehafvaren.
Till klädseln måste också paraplyer räknas. Sådana af siden voro just icke allmänna. Äfven fina herrar och damer begagnade ofta stora paraplyer, s. k. familjetak, röda, ljusblå eller storrutiga, af groft bomullstyg, med en klumpig mässingsring vid ett snöre för att hålla paraplyet tillsammans, då det ej var uppspändt.
Parasoller, ofta »solparasoller» kallade, voro ej så mycket i bruk, men funnos dock, ehuru de bredbrättiga hattarne, i synnerhet de stora italienska, gjorde dem mindre oundgängliga. En tjänstflicka eller en arbetarhustru kunde aldrig få det infallet att styra ut sig med ett parasoll.
⁎
Fruntimmernas öfverplagg utgjordes af pälsfordrade salopper och peliser eller också långa kapotter med kort lif. Klädningarna voro af olika beskaffenhet, och deras prydnader i öfverensstämmelse med tyget, som kanske var af siden, lika väl som af ylle eller bomull. Bland ylletygen voro bombassin och tibet mest värderade, och orléans nyttjades äfven. Vanligtvis voro klädningarna tämligen vida, men uppnådde aldrig de tjugu och trettio år därefter moderna krinolinernas omfång. Ärmarnes vidd var vanligtvis ganska stor.
I hemmet bar äfven borgarhustrun s. k. négligé, en tyllmössa, vid högtidliga tillfällen kantad med