konstgjorda blommor och alltid försedd med långa,
breda sidenband som knötos under hakan eller också
fladdrade fritt kring skuldrorna.
Hvita nettelduksklädningar brukades mycket under sommaren äfven på promenader och med en blå, blommerad foulard till mantilj. Schalar begagnades dock mer än mantiljer och voro af olika beskaffenhet, från de simplaste ylleschalar till de finaste kaschemirs.
Finare utrustning bestod af röd sammetsklädning och en liten, broderad hvit merinosmantilj, som också bars i teatersalongen, samt hatt af invirkad gas, prydd med ett par paradisfåglar.
Hatten, om ock af olika beskaffenhet, var förbehållen »bättre» fruntimmer, och dit ville äfven småborgarnes kvinnor räknas. Tjänstflickor och kvinnor ur arbetsklassen klädde sig i schalett. Stycke och mössa begagnades af äldre kvinnor som ej ansågos tillhöra »bättre» folk, och bindmössor utgjorde ett slags uniform för värdshusuppasserskor.
Hvita bomullsstrumpor hörde till fruntimmersdräkten, och öfver foten och smalbenet lindades skobanden i kors. Flickor hade byxholkar, s. k. mamelucker, som slöto till om fotknölen.
På hårets prydlighet nedlades mycken omsorg, och de korkskrufs- samt kanonlockar som hörde till klädseln fordrade ej ringa arbete vid toaletten. Löshår var mycket brukligt, och de nämnda lockarna voro nästan aldrig naturliga. I håret buros höga genombrutna kammar, ofta af sköldpadd, på hvilkas ornerande nedlades mycket arbete. Stockholm hade på den tiden ett icke ringa antal kammakare.
Guldnipper voro mycket brukliga. Fruntimren
