Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99
HURU MAN VAR KLÄDD.


De nationaldräkter som, näst efter dalfolkets, tilldrogo sig uppmärksamhet voro västgötarnas och vingåkersfolkets. De förras bärare tillhörde de skålknallar som vandrade omkring i hela Sverige och besökte ej minst Stockholm för att sälja väfnader, så kalladt västgötetyg, samt åtskilligt annat kram, hvilket allt de ständigt buro med sig jämte den erforderliga alnen. Dessa skålknallar voro kända för en annars ovanlig förmåga att låta pruta med sig i oändlighet. Ej fullt lika medgörliga voro Vingåkerskullorna, som också sålde väfnader, men af linne och flanell. Affärsfolket från Vingåker bestod endast af kvinnor, under det att västgötaaffärerna bedrefvos uteslutande af manfolk. De förra lade mest an på borgerliga husmödrar, under det att knallarne trugade sina varor på i synnerhet tjänstflickor och mindre bemedlade kvinnor i allmänhet, hvilka lockades genom föga värderika skänker.

Utom dalfolk, västgötar och vingåkersbor, såg man äfven andra allmogefigurer i nationaldräkter och bland dem mest i Södertörn hemmahörande Sorundabönder, hvilka länge bibehöllo fäderneklädseln och visade sig alltid i långa rockar med mycket korta lif och ofantligt höga kragar, randiga västar och gula kortbyxor af sämskskinn samt stöflar med höga skaft och ett storartadt läderförskinn. Kvinnorna förekommo vanligtvis i randiga yllekjolar och bjärta halsdukar och hufvudkläden. Karlarne buro under den vackra årstiden gröna läderkasketter, men på vintern höga svarta cylinderhattar.

⁎              ⁎