På Stockholms gator syntes ganska många
militärer, och de saknades ej heller i sällskapslifvet.
Uniformen var mera lysande än nu, i synnerhet i
parad och bars alltid af officerarne ej blott på bröllop,
barnsöl och begrafningar, utan äfven på andra gästabud
med eller utan dans.
Till uniformen hörde för krigsmakten till lands allmänt mustascher, men, med undantag af regementenas timmermän, ej gärna något annat skägg, och flottans så väl officerare som manskap hade aldrig något annat än kindskägg eller s. k. polisonger. Först mot slutet af årtiondet kunde man få se en och annan civil med mustascher, i synnerhet bildkonstnärer och studenter, men detta sågs med oblida ögon af militärerne, hvilka tyckte, att en skäggbeväxt öfverläpp vore ett privilegium för dem. De läto också höra sitt missnöje, men detta kunde ej hindra, att de civila mustascherna småningom blefvo allt allmännare. Ingen präst hade dock denna munprydnad, och det var först fem eller sex årtionden därefter som vårt prästerskap blef lika skäggbeväxt som i svenska kyrkans äldre tider.