Det var icke blott rån och stölder som störde
lugnet sedan solen gått ned. Bland lagöfverträdelser
voro smugglingar ej mycket sällsynta, och vid tullarne
hade inrikes tullbevakningen mycket att göra för att
om nätterna passa på lurendrejare. Mycket vanligt
var att de som ville smuggla tullpliktiga varor
stoppade upp sig med sådana för att sålunda passera
oantastade af tullnärerna. De gingo till och med i
sällskap in genom tullportarne. Men en gång kommo
sex mycket digra personer in genom Hornstull, och
tulltjänstemännen lyste på dem samt funno det
besynnerligt att så många fetlagda kommo i hvarandras
sällskap, hvarför de anmodades att stiga in i
vaktstugan för att tagas i närmare betraktande, och det
dröjde ej länge förr än orsaken till fetman var
uppdagad och tagen i beslag. Sådana historier berättades
ofta och voro otvifvelaktigt tillförlitliga skildringar
ur verkligheten.
Men det var en annan nattens gärning som också ifrigt efterspanades och ofta belades med straff, nämligen förbjudet spel som idkades i särskilda spelhus. Ahrngrenska spelklubben vid Norra Smedjegatan fanns ej mera, och dess rent af fabelaktiga lyx hade försvunnit. I dess präktiga lokal hade hofskräddaren och stadsmajoren Kæding upprättat sin lofliga handtering, sedan han förut i huset utrotat alla spår af speltiderna. Men andra, om ock mindre fint utrustade spelhus funnos här och där i gränderna. Ett sådant, i Nygränd vid Österlånggatan, var ofta föremål för beslag, och man träffade där spelare af olika samhällsklasser. En gång, det var på sommaren 1836, öfverraskades där en baron, en f. d. gardist,
