då de varit bortbjudna. Och ännu kunde det hända,
att någon skurk stod och lurade på öfverfall vid
hörnet af gränden, i synnerhet som de gamla lyktorna
tills vidare bibehöllos i gränderna.
Tryggheten skulle dock stärkas, hette det, genom att Stockholms stads militärkompani hade efterträdt de afskaffade brandvakterna, hvilkas fullkomliga oduglighet redan långt förut insetts, och blef patrulleringen nattetid nu anförtrodd åt »stadsmilitärerne».
Denna kår, efterträdare af den gamle stadsvakten, upprättades i medlet af årtiondet, men blef en tämligen missaktad trupp, som ej kunde jämföras med garnisonsregementena, så illa ansedda dessas soldater än voro, och de benämndes fortfarande i dagligt tal »korfvar», stodo under öfverståthållarämbetets omedelbara tillsyn och användes i synnerhet, liksom den gamla stadsvakten, att inom Stockholm föra manliga fångar. De kvinnliga fördes långt in på 1830-talet af s. k. separationskarlar, på folkspråket »siffrationskarlar» eller »paltar». Sådana transporter såg man oupphörligt på hufvudstadens gator, då fångarne släpades till fots mellan de olika, i skilda stadsdelar belägna domstols- och fängelselokalerna. Äfven efter mörkrets inbrott syntes sådana fångtransporter, sedan någon rannsakning dragit ut på tiden.
»Korfvarne» hade sin kasern i den Sivertska vid Tjärhofsgatan och sin högvakt, »Korfkitteln» kallad, i rådhuset. Ett försök att kalla dessa stadsmilitärer för gendarmer lyckades icke och försvann snart alldeles af sig själf.
⁎
