Utom klämtningarna vid eldsvådor fortforo ännu
i lång tid de från gammalt brukliga klämtljuden hvarje
dag klockan tio förmiddagen och fyra eftermiddagen,
och klockan sju eftermiddagen hördes dessutom en
kort ringning från kyrktornen. Mest poetisk föreföll
sjuringningen i Klara af Jeppeklockan, som förut satt
i vårdtornet på Brunkeberg.
⁎
Samma klockor sattes också i gång, icke af tornväktaren, utan af ringkarlarne, ofta flera gånger om dagen, mest dock på eftermiddagarne och ända långt in i mörkret.
Tämligen sent på kvällarne hördes begrafningsringning, och i gatorna mötte man likprocessioner som till fots följde den af några kyrkdrängar eller kanske ock af vänner till den aflidna burna kistan, under det att andra karlar gingo omkring likföljet med hvar sin lanterna, och en lanterna alltid af klockaren eller kyrkvaktaren bars i spetsen för det hela. Begrafningarna förrättades vanligtvis ännu i lång tid på kyrkogårdarna inne i Stockholm, ehuru norra begrafningsplatsen (»Nya kyrkogården») hade invigts redan 1827.
Sena begrafningar voro ganska vanliga, och likväl voro gästerna bjudna vanligtvis en vecka eller ännu längre tid förut. Bjudningen verkställdes af en vaktmästare, så vida dödsboet icke hade någon betjänt, och bjudaren framförde någon gång bjudningen muntligt, för det mesta dock genom öfverlämnandet af ett stort, med sorgkanter omgifvet kort.
