Bjudaren var klädd i passande mörk, helst
alldeles svart dräkt samt alltid försedd med hvita
bomullsvantar. I sorghuset bjödos rhenskt vin och
konfekt, hvilket väl ännu någon gång, om ock sällan,
kan förekomma, men på den tid hvarom nu är fråga
var alldeles oundvikligt. Skedde uppassningen af
vaktmästare, erhöll hvar och en af dem ett par hvita
trådvantar, kanske någon gång handskar, och samma
förhållande ägde rum med bärarne och lanternhållarne
samt likvagnens kusk. Åkte man till jordfästningen,
hvilket dock var mindre brukligt, eller möjligtvis ut
till Nya kyrkogården, fick hvarje vagns kusk dylik
handbeklädnad, möjligtvis också en stor
begrafningskringla af det slag som utdelades till dem hvilka på
något sätt hjälpte till vid begrafningen.
Innan liktåget satte sig i rörelse, läste klockaren upp i hvilken ordning begrafningsgästerna skulle intaga platserna i processionen, och följdes därvid rangordningen så noggrant som möjligt, det hela slutande därmed, att klockaren tillkännagaf, det »öfriga herrar ordna sig efter behag». Fruntimmer deltogo aldrig i begrafningsprocessioner, utan stannade i sorgehuset, i fall någon af den aflidnes familj där var tillstädes, och afvaktade de manliga begrafningsgästernas återkomst. Vanligen afslöts begrafningen med en högtidsmåltid, hvilken kanske ej sällan fick anstrykning af ett glädjekalas samt ansågs höra till en »hederlig» begrafning.
⁎
Bland de få personer som en sen vandrare på Stockholms gator alltid kunde vara säker på att få
