syn, som kunde förtaga verkan af orgelns
majestätiskt sköna toner. Där knäböjde på låga
skambänkar och under bevakning en eller ett par
lagöfverträdare som dragit fångkappans krage öfver
hufvudet för att dölja sig för kyrkogångarnes nyfikna
och förebrående, möjligtvis också medlidsamma blickar.
Det var de som senast ådömts uppenbar kyrkoplikt
och därmed ledo nytt straff, ehuru afsikten från
början varit, att den som redan utstått sitt
världsliga straff skulle på detta sätt åter upptagas i
församlingens gemenskap.
Det var en hemsk företeelse i templet. Af bättre verkan på barnasinnet var Sankt Göran och draken, som hade sin plats strax invid sydvästra ingången. Visserligen ryste jag för det hiskliga trollet, men det var samma slags rysning som jag erfor, då jag i hemmet lyssnade till en hemsk och dock tilldragande saga. Riddaren skulle nog besegra trollet och befria den lilla prinsessan. Den öfvertygelsen gjorde mig innerligt godt.
Ett annat tillfälle till rysning beredde den ena af Ehrenstrahls stora taflor, Yttersta domen, hvilken jag dock kom i tillfälle att endast sällan betrakta. Så mycket mera såg jag på Adler Salvius’ altarskåp, Ebba Brahes ljuskrona och den stora mässingsljusstaken samt öfriga prydnader hvilka jag kunde skåda från Rådmansgången eller när vi på själfva Stora gången nalkades koret med de kungliga stolarne, då Wallin stod i predikstolen och lät höra sin mäktiga stämma. Hans vältalighet kunde barnet icke bedöma, och hvad ordensbiskopen med mycken kraft förkunnade, gick för den barnsliga iakttagelsen
