Katolska församlingen gjorde icke något väsen
af sig i sin kyrka i stadshuset på Söder, där Ryska
kyrkan äfven hyrde rum, och Mosaiska synagogan vid
Tyska Brunn höll sina gudstjänster i fred och lugn.
När klockan blef tio på söndagsförmiddagarne, ringde det samman i hufvudstadens tio territorialförsamlingars kyrkor, och då började gudstjänsten äfven i de mindre predikolokalerna, nämligen Borgerskapets Änkhus, södra och norra Korrektionsinrättningarna, stadens häkten, Sabbatsbergs och Ladugårdslandets fattighus samt i Danviks och Siklaö församling, som då åtminstone i gudstjänstförhållanden räknades till Stockholm.
Flere gudstjänstlokaler hade hufvudstaden då icke, och ingen kunde tro, att antalet skulle bli så stort som det var vid 1900-talets ingång.
De fleste som sökte uppbyggelse begåfvo sig till Storkyrkan, i fall Wallin, pastor primarius och ordensbiskop, själf predikade. Till hans vältaliga ord hade man lyssnat under hela 1820-talet och fortfor att lyssna ända till 1837, då han upphöjdes till ärkebiskop. Stark trängsel uppstod alltid i kyrkdörrarne, då man visste, att Johan Olof Wallin skulle predika, och länge dröjde det icke förr än det stora templet var, som man säger, tätt packadt.
Orgelns toner brusade kraftigt mot de inträdande och fyllde med välljud de väldiga hvalfven. Kanske att det lät högtidligare, emedan man visste, att organisten vore en ganska förnäm person, nämligen hofrätts-presidenten, friherre Erik Gabriel von Rosén.
Redan strax innanför kyrkdörrarne vid hufvudingången från Trångsund möttes man dock af en
