prästerskapet, som bestod af tre komministrar och ett par
pastorsadjunkter. Bland komministrarne var Johan
Logren den äldste. Han omtalades som en mycket
gammal man och tyckes ha varit berömd som —
fiolspelare. Därnäst i ålder var Erik Johan
Bergegren, om hvilken jag icke kan erinra mig något
särskildt. Han var far till bokhandlaren Evald
Bergegren, som i många år innehade bokhandeln i n:o 28
Drottninggatan.
Den tredje komministern var den bekante skalden och glade skämtaren Carl Fredrik Dahlgren, hvars utseende jag mycket väl erinrar mig. Han var lång och mager, gick något lutad och såg sannerligen icke ut som skulle han kunna uppträda på något skämtsamt sätt. Som präst uträttade han nog icke mycket, men var så mycket verksammare inom den glada litteraturen. Därom talades redan då, och man hörde hans små soaréer i komministerhuset vid hörnet af Storkyrkobrinken och Svenska Prästgatan skildras som riktiga glädjens högtider, i hvilka ett stort antal af den tidens skriftställare och skriftställarinnor, i synnerhet inom det glada området, städse deltog. Dahlgren var vid riksdagarne ledamot af prästeståndet samt dess utom fullmäktig i riksgäldskontoret, hvilket bevisade, att han åtnjöt aktning och förtroende af sina ståndsbröder.
Som Wallins adjunkter erinrar jag mig en Pettersson, sedan kyrkoherde i Mariefred och slottspredikant på Gripsholm, och en Lindström, hvilken fick Floda pastorat samt Carl Edmund Wenström, omtyckt predikant, som blef kyrkoherde i Falun och 1873—74 gaf ut en mindre värdefull bok, kallad
