förrättningar alltid sidenkappa, under det öfrige prästmän
nöjde sig med yllekappan. De små prästkragarne
af hvitt tyg utbyttes en tid mot kragar af silfver,
men det bruket räckte ej länge. Som jag redan
nämnt, hade ingen präst annat skägg än polisonger.
Den mest synliga förbindelsen mellan kyrkan och församlingen utgjordes af de från äldre tider bibehållna husförhören, hvilka dock ej, som fordom äfven i städerna, höllos i hemmen, utan, åtminstone hvad Storkyrkoförsamlingen beträffar, i den ena af kyrkans två sakristior. Därvid infunno sig icke andra än familjernas yngre medlemmar samt tjänstefolk och lärgossar, de sist nämnda ofta mycket motvilligt. Småningom undandrogo sig så väl de ena som de andra, och då tillsynen öfver lärlingarne blef allt slappare, tycktes husförhören allt mera falla i glömska.
