fattigskola. Han tvekade nog också att anförtro honom
åt den lägre apologistskolan, som dock var ett slags
realläroverk, under det han ej heller var någon riktig
vän af den offentliga lärdomsskolan. En stor del
af medelklassen vände sig därför till enskilda
undervisningsanstalter, af hvilka det fanns ett icke ringa
antal, eller till Tyska skolan, som i flere årtionden
åtnjöt stort anseende.
⁎
Undervisningen i de offentliga skolorna var i allmänhet kostnadsfri, dock erlades i åtminstone de högre lärdomsskolorna en från gammalt under namn af terminationsafgift känd frivillig afgift, som, enligt hvad O. A. Stridsberg i sin förträffliga lilla bok »En gammal stockholmares hågkomster från stad och skola» tror sig minnas, skall ha uppgått ända till 6 rdr 32 sk. banko för vårterminen samt till 3 rdr 16 sk. banko för höstterminen. »Den minsta summan var väl», tillägger nämnda tillförlitlige stockholmsskildrare, »2 rdr banko. Men de funnos — icke alldeles så få — som ingenting erlade. Den ene fattige hjälpte den andre. Ljus- och vedpengar erlades till skolan och voro lika för alla.» Detta var på 1840-talet. Redan ett årtionde och kanske mera förut betaldes också särskildt den otvifvelaktigt oundvikliga privatläsningen som försiggick hvarje eftermiddag efter den ordinarie skoltidens slut.
Om förhållandena i de offentliga skolorna på 1830-talet har jag icke något personligt minne. I den privata skola, i hvilken jag undervisades, erlades