förut hurrat för Crusenstolpe och slagit in fönsterna
i stadshuset, emedan friheten ansågs förnärmad, och
så uppstodo bullersamma uppträden mot friheten.
Upproriska plakat anslogos här och där på
gathörnen, och Karl Johan benämndes »judarnes konung».
I huset där vår skola fanns bodde, som förut omnämnts, en urboettmakare. Han hette Jacobsson och tillhörde mosaiska församlingen. För honom måste vi skolpojkar ställa till oväsen. Det ansågo vi helt naturligt. Hade icke judarne fått utvidgade rättigheter och hade ej »folket» uttalat sitt ogillande öfver detta? Vi voro ej längre delade i partier, utan hela skolan var enig uti att »skoja» med »juden en trappa upp». Vi skojade också, och det så kraftigt vi förmådde, skockade oss i trapporna och i förstugan utanför Jacobsson bostad och upphäfde förskräckliga skrän.
»Ned med judarne!» tjöto vi, hvisslade och hurrade så att det nog hördes till Tyska Brinken på ena sidan och till Tyska Stallplan på den andra. Men tjutet fick snart ett annat uttryck och en annan orsak, ty ut i förstugan rusade en lång, mörk karl med barskt — grymt tyckte vi — utseende, och han slog med en käpp blindt i högen.
Den slående var urboettmakaren själf. Bakom honom följde en annan lång, mörklagd, men yngre och smärtare man, den förres bror och biträde, också väpnad med en käpp, men som dock ej behöfde anlitas, enär den starke jätten själf besörjde arbetet på pojkarne. Vi klagade naturligtvis hos magistern, men Sallberg gjorde ingenting åt saken. Han fann sannolikt, att gossarne nog förtjänte hvad de fått.
