tjänstledighet, och Asping för tillfället befann sig på
utländsk resa. Dahlstedt såg jag aldrig.
Enberg hade titel af professor och var ledamot af Svenska akademien, hvars stora pris han vunnit tre särskilda gånger för äreminnen öfver Johan Banér och Magnus Stenbock samt för en estetisk afhandling. Han undervisade i filosofi, svenska, engelska och hebreiska språken och hade åtminstone i yngre år ansetts som en ganska framstående bildningsfrämjare samt var allt jämt en välvillig ungdomsledare, mild och vänlig i hela sitt väsende. Han var dock icke omtyckt af gymnasisterna, hvilka sins emellan aldrig kallade honom annat än Cajus, visserligen icke något skymford, men dock användt i förlöjligande afsikt, helst som det vanligtvis ofta åtföljdes af ett mindre höfviskt tillnamn, hvilket till och med inristades på portdörren till gymnasiihuset.
Professor Enbergs berättigande att vara en af de aderton kände vi icke, men antogo det vara ganska löst, och det gaf oss ytterligare anledning att göra narr af Cajus. Hela akademien gaf oss dess utom, tyckte vi, anledning att skämta, och var den tidens ungdom i det afseendet icke olik en senare tids. Af de åtta tiotal, hvilka vid vårtermin 1841 utgjorde gymnasii lärjungar blef det ej heller mer än en enda som fick plats i Svenska akademien. Det var justitierådet C. G. Strandberg, hvilken ock redan tidigt visade poetiska anlag.
Som nyss nämndes, låg något mildt och vänligt i Enbergs väsende. Han kunde dock blifva retad, synnerligen om han märkte, att någon lärjunge misstrodde hans undervisningsförmåga. Otvifvelaktigt
