hade han för många läroämnen och var kanske ej
heller nog säker i dem alla. Under lektionerna i
hebreiska hände det, att en gymnasist, hvilken
genom börd och uppfostran haft tillfälle att inhämta
god kunskap i detta språk, tolkade Davids psalmer
något annorlunda än läraren, hvaröfver denne mycket
förgrymmades och lät sitt milda lynne öfverväldigas
af plötslig vrede.
Det gick så långt, att Enberg en gång röt fram ett påstående, att i fråga varande lärjunge icke ens hade rättighet att njuta undervisning på gymnasium, något hvaruti professorn hade fullkomligt orätt och som så lifligt upprörde vår rättskänsla, att vi gjorde fullt uppror, reste oss från våra platser, skreko och stampade.
Jag kan ej riktigt erinra mig, huru saken sedan aflopp inför rektor, som mottog anmälan om uppträdet, men jag vill minnas, att den, på Enbergs egen önskan, nedlades. Emellertid bevistade den lärjunge, som frågan gällde, aldrig sedan någon lektion i hebreiska. Han fick dock uti studentexamen högt betyg i ämnet. Hans namn var Oscar Bensow, känd medicine doktor och undet många år distriktsläkare i Klara.
Vid ett annat tillfälle, då Enberg dock otvifvelaktigt hade skäl att vredgas, vände han sig till en lärjunge som flere gånger genom några långt drifna ungdomliga upptåg ådragit sig lärarens missnöje och utropade med kraftig röst det ciceronianska, mot Catilina utslungade Quousque tandem abutere patientia nostra ... Pettersson, tillade han, ty upptågsmakaren hette Agnar Pettersson, son till pastor primarius.
