var han rektor, hvilket ämbete ombytte innehafvare
hvarje år. Hans ämnen voro teologi och grekiska,
och i dem skötte han undervisningen med stor kraft.
Han var framför allt rättvis, men också kvick, ofta
sarkastisk, stundom bitande skarp och gäspade aldrig
på andra tider än under eftermiddagslektionen klockan
3—4, strax efter middagsmåltiden. Under den
timmen hade så väl lärare som lärjungar svårt att hålla
sig vakna, och det var endast då någon Mälarångare
tätt under Nedra Ringens fönster med två eller fyra
kanonskott gaf sin ankomst till känna, som Eurén
fick ny anledning att finna behag i Odyssevs’
irrfärder, helst som gymnasisterne sällan underläto att
låta ljudet af skotten åtföljas af åtskilliga, med
armbågarne framkallade genljud från Ringens
väggpanelningar, hvarvid både öfriga lärjungar och läraren själf
hastigt erinrades om nödvändigheten att ej somna
från den grekiska poesien.
För Eurén läste vi Xenofons Anabasis, Homeros’ Odyssé och »Novum», d. v. s. Nya Testamentet på grekiska. Vi öfversatte den grekiska texten, men icke till svenska, utan till latin. De fleste lärjungarne använde dock mycken liten möda på den öfversättningen, enär de hade förskaffat sig en upplaga af Nya testamentet som innehöll både grekisk och latinsk text. Först läste de upp den sidan, där den grekiska texten fanns och så öfvergingo de till motstående sida med den latinska tolkningen. Det gick alldeles oförhindradt. Icke var det gärna tänkbart, att läraren, i synnerhet med Euréns intelligens, ej skulle märka detta fusk, men han sade ingenting, rättade ej heller öfversättningen, utan tycktes finna