För öfrigt förflöto lektionerna för Enberg i
fred och lugn, med ett och annat pojkaktigt afbrott
från bänkarna, såsom då en på en främre bänk
sittande med ett gällt anskri plötsligt hoppade högt
upp från sin plats, därtill föranledd af någon
knappnålsudd eller annat stickande instrument som
handterats af en på bänken bakom sittande kamrat, ett
föga kvickt, men ganska kännbart och ofta begagnadt
skämt.
Sådana upptåg förekommo sällan under lektor Lundstedts timmar. Han ägde stor lärdom, men förhäfde sig icke öfver sina kunskaper, var glad och vänlig, om ock med något stereotypt i sina framställningar. Han var matheseos lektor och hade varit det ända från gymnasiets upprättande, så att talesätt och skick voro kända från det ena släktet lärjungar till det andra. Nog kunde man lära sig matematik af honom, om man själf hade lust för ämnet, och de som verkligen ådagalade sådan lust vunno hans stora intresse. I sitt yttre var Lundstedt enkel och anspråkslös och frossade nog icke på annat än lakrits, hvarom både läppar och fingrar buro vittne. Tilltalsordet till lärjungarne var alltid »han», under det Enberg sade »du», hvilket stundom användes äfven af Asping, då öfrige lärare nyttjade endast namnet. Aktad och omtyckt var Lundstedt hos många släkten gymnasister. Så väl han, som Eurén och Asping, hade bostad i gymnasiihuset.
En lärare som bemöttes med stor aktning af lärjungarne var ock lektor Eurén, i hvardagslag af oss benämnd endast »prästen». Läsåret 1840—41
