om vår tids inre samhällsförhållanden och om den
ny-europeiska odlingens hufvudskiften samt Atterboms
lifliga skildringar af den svenska vitterhetens häfder
— sedan utgifna under det gemensamma namnet
»Svenska siare och skalder» — bibehåller intrycket
ännu i lifvets höst. Det tryckta ordet som sedan
bevarat dessa skildringar äger sin uppgift, men kan
aldrig fördunkla minnet af det muntliga föredraget.
Till Geijers och Atterboms föreläsningar gick man med fri håg och verkligt nöje, äfven om de ej voro obligatoriska för den examen man förberedde. Annorlunda var det med juristernas inställelse vid professor Lindblads föreläsningar inom juridiska fakulteten, hvilka visserligen röjde mycken juridisk sakkännedom, kanske verklig lärdom, men skämdes bort af omisskännlig orättvisa. Lindblad var också bittert hatad inom studentkåren.
Inom samma fakultet var ej heller Delldén mycket omtyckt, alla kameralisters skräck, men honom hatade man ej. Man dref blott gäck med hans underligheter, och man förstorade dem naturligtvis.
⁎
Till tentamina förberedde man sig ej allenast genom afhörandet af offentliga, kostnadsfria föreläsningar, utan äfven genom att taga betalda kollegier hos docenter och äldre studenter. En bland de mest anlitade s. k. »kollegiehingstarne» var magister J. J. Svartengren, senior i Värmlands nation och som hade äfven en enskild skola, Realgymnasium, samt en alldeles särskild »studentfabrik». Han var en hurtig
