grannarne vid Sundet. Uppsala studenter hade icke
varit med, lika litet som den svenska hufvudstadens
folk. Flertalet svenskar hade icke fattats af den
hänförelse, med hvilken Själlands och Sydsveriges
invånare räckte hvarandra handen. Det gamla
nationalhatet mot danskarne hade icke fullständigt utplånats
ur uppsvearnes hjärtan. Detta utsläcktes icke förrän
vid Uppsalamötet 1843, men de nya
vänskapsförhållandena bekräftades i Köbenhavn 1845.
En sådan verkan af några hundra ynglingars svärmeri har man visserligen sedan sökt förringa, och det har påståtts, att hvad som besvors i Odinslund och på Gamla Uppsala högar i juni 1843 icke skulle ha haft något riktigt allvar med sig eller åtminstone icke kunde blifva af någon varaktighet för framtiden. Men hvem kan dock på fullt allvar påstå, att ett väckelserop från ungdomen icke har något att betyda? Hvad de unga tänkte, sjöngo och siade på 1840-talet har icke spårlöst försvunnit, äfven om det icke gjort sig gällande i de former som då sväfvade för de ungas ögon. Mörkt har det kunnat se ut, åtminstone mellan två af Skandinaviens folk, och allra mörkast under senare tider, men utan den varma brödrakärlek som för sex årtionden sedan kännetecknade Nordens bildade ungdom skulle mörkret nu kanske varit ännu omedgörligare. Så tänka åtminstone de gamla som ännu i lifvets höst tro på återupplifvandet af hvad som var deras ungdoms käraste förhoppning och icke misströsta om skandinavismens uppblomstrande ytterligare en gång och då för alltid.
⁎
