och det glada lif som tillhöra det ungdomliga sinnet.
Bladet följde också uppmärksamt med den nyare
litteraturen, i synnerhet den inhemska, och meddelade
ganska många bokanmälningar af intresse.
Under vårterminen 1846 höllos offentliga möten på Gillet och i Gustavianum, där frågan om studentföreningen lifligt och sakrikt dryftades. Bland dem som då uppträdde afhördes med stort intresse docenten Rundgren, nu sedan några och trettio år biskop i Karlstad. I maj nyss nämnda år invigdes Studentföreningen genom en lyckad fest i Linnés gamla trädgård, då Östgöta nations, vid Svartbäcksgatan.
Men huru lefde studenterna för öfrigt, utan afseende på deras mera eller mindre trägna studier och deras offentliga förhållanden?
De lefde tämligen tarfligt, i synnerhet hvad bostaden beträffade. Sällan bestods flera än ett rum. Dubletter ansågos som bevis på öfverflödigt lefnadssätt, och den som ståtade med sådan bostad kallades ofta »Zierbengel», en föraktlig benämning och mera nedsättande än nutidens »Snobb».
Ej sällan förekom dock, att två studenter slogo sig tillsammans om en dublett eller att tre hyrde en tremanslägenhet. Så var förhållandet med mig och två kamrater, som bodde i en sådan lägenhet i Sebells gård vid S:t Persgatan, nedanför Dragarbrunn och nära det illaluktande stadsdiket, där den prydliga Kungsgatan nu går fram.
Huset, af trä naturligtvis, hade till granne i gården det akademiska tryckeriet, som innehades af den inom litteraturen verksamme med. doktor Sven Peter Leffler och hans måg Frans Victor Sebell.
