Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177
I UPPSALA.


blef benämningen på ett värdshus med kägelbana som uppstod längre ned, på motsatta sidan af ån.

Midt emot Norbergs schweizeri vid Drottninggatan låg ett litet krypin som också tillhandahöll åtskilliga förfriskningar på hvilka där var liflig omsättning, men hade sin förnämsta märkvärdighet genom den besynnerliga varelse som utgjorde värden på stället och hvilken ensam bestridde uppassningen. Hans namn var Aron Fors, men hans utseende, klädsel och sätt att vara kunde i lika hög grad göra skäl för ett fruntimmersnamn. Han var alltid klädd i en tämligen lång, svart sammetsblus, som sammanhölls omkring lifvet af ett skärp med förgylldt spänne och föll i rika veck öfver ett par hvita mamelucker med hvita bomullsstrumpor och blankläderskor, men kring halsen var urringad och till en del dold under en sidenduk, som pryddes af en stor guld- eller mässingsbrosch. Håret var upplagdt i väl friserade lockar. Rösten var hög och pipig samt liknade mycket ett gammalt fruntimmers.

Det var, som sagdt, en underlig företeelse, föga behaglig att skåda, men som ansågs höra till Uppsala märkvärdigheter och togs i betraktande af alla främlingar som besökte staden.

⁎              ⁎

Men så kom våren och därmed studentlifvets gladaste tid, år efter år. Då blef det lif och rörelse i det fria, och middagspromenaderna på Ågatorna visade Uppsala »beau monde» i hela dess glans. Då svärmade ungdomen och då togo sig äfven de

C. Lundin.12