gamla någon ledighet. På promenaden såg man ej
blott lille Schröder, hvilken aldrig var någon
sällsynt företeelse, utan äfven Fahlcrantz och den åldrige
Thorsander, domprosten, till och med Boström, ej
för vacker att se på, samt den fine Böttiger i prydlig
slängkappa och docenten Ribbing, vermländingarnes
kurator, i ridstöflar och klatschande med ridspöet.
Den där långe, unge mannen i den ljusgrå, fotsida öfverrocken och med gråa hatten är Gunnar Wennerberg. Han bor där uppe i frontespisen vid Östra Ågatan och skall promoveras till filosofie magister nu i termin (våren 1845), anses som enstöring, men de, som närmare känna honom, påstå honom vara en glad karl i slutet sällskap, mycket musikalisk, till och med tonsättare, samt lyckad skald.
Det var just på den tiden, vill jag minnas, som man först hörde talas om juvenalerna, ehuruväl det fria sällskapet med det namnet nog hade funnits sedan några år förut. I själfva verket hade juvenalernas ystra fröjder icke något större inflytande på studentlifvet i allmänhet. De roade sig sins emellan och brydde sig föga om den yttre världen, knappt om skandinavismen och studentföreningen. I deras slutna krets funnos kanske rikare ungdomsfröjder än vanligtvis i motsvarande sällskap, men kretsen blef blott en mycket liten del af den stora studentskaran. Wennerberg själf uppgaf den ha utgjorts af fyrtio, när sammankomsterna voro som talrikast besökta, men att det antalet sedan sjönk till femton. Utan Wennerbergs snillrika personlighet och Gluntarnes genialiska uppfattning af studentlifvet hade juvenalerna sannolikt icke länge blifvit hågkomna.
